En valunge väljer lekkamrater

Charlotta Sjöstedt.

Detta är en personlig betraktelse av Charlotta Sjöstedt om en veckas kryssning i Magellans sund och Eldslandets fjordar i januari 2013.

Kott-tävling

Jag föddes med en känsla av att allting går åt helvete. Första gången jag blev motbevisad var jag bara en liten snorunge. Jag gick i simskola och jag var yngst. Ingen såg mig, ingen hörde mig, ingen märkte att jag fanns. Utom när bussen hem fick stå och vänta för att jag inte var tillräckligt snabb på toa. När jag väl klev på bussen stod irritationen som en frätande dimma omkring mig.

 

En dag annonserade simlärarna att det skulle bli kott-tävling. Alla vi simskolebarn skulle hjälpa till att städa upp runt det stora kråkslottet där vi bytte kläder. Huset låg på en sandstrand med en massa tallar och marken var översållad med kottar. De skulle städas bort. Det barn som samlade flest kottar skulle vinna första pris. Jag plockade kottar så gott jag kunde, utan att någon märkte mig och la mina kottar prydligt i en hög som jag blivit tillsagd. När plocktiden var slut räknade simlärarna kottarna i varje hög. Första pris gick till nån som jag inte minns namnet på. Och så offentliggjordes vem som vunnit andra pris: Lotta. Alla barnen såg sig omkring. Vem är det? Så småningom vändes allt fler blickar mot mig. Hon!!? Den lilla skitungen! Den som var allra mest förvånad var jag. Det kändes som att något fullständigt otänkbart och omöjligt hade inträffat. Jag hade drabbats av högsta lyckan (eller näst högsta för att vara exakt) utan att anstränga mig särskilt mycket. Och det mest sensationella var att i så fall skulle andra fullständigt otänkbara och omöjliga saker säkerligen också kunna inträffa. Helt nya perspektiv öppnade sig. Livet vände blad. Andra pris var en bit glass som jag fick äta helt ensam i en sal i kråkslottet med benen dinglande ned från den höga stolen.

Chilensk ängel

Fördelen med att vara född med en känsla av att allting går åt helvete är att man aldrig räknar med att bra saker ska hända. Alltså blir man mycket förvånad och oproportionerligt lycklig varje gång det ändå händer nåt bra. Det ger en god lyckoekonomi. Inga glädjeämnen slösas bort, allt tas tillvara på bästa sätt.

Kott-tävlingen var en vändpunkt. Jag upplevde en ny vändpunkt i början av januari 2013. Jag fick lära mig att medgångarnas vind ibland blåser med särskild styrka och då kan stora kvantiteter oförtjänt lycka höstas in. Dock hade jag inga särskilda föraningar om detta när jag klev av planet i Santiago de Chile den 5 januari 2013 strax efter nio lokal tid. Jag hade bara resfeber och oroade mig för skitsaker som att jag skulle ha glömt långkalsongerna eller att jag inte skulle fatta hur mycket de konstiga chilenska sedlarna var värda. Men medvinden blåste upp redan där.

 

Jag hade försökt hitta den billigaste flygbiljetten från Sverige till Punta Arenas i Patagonien, allra längst söderut i Chile. Den var icke ombokningsbar och ett rent helvete av väntetider på alla möjliga flygplatser i Europa och Sydamerika. Helt enligt förväntan alltså. I Frankfurt hade jag försökt boka om den, för att komma snabbare fram, men det var förstås omöjligt. Trots detta gjorde jag ett nytt försök i Santiago. En ung, välkammad och tystlåten chilenare lyssnade uppmärksamt när jag la fram mitt ärende. Han knappade på sin dator ungefär en halv minut. Sen reste han sig och sa kom med här. Jag hann knappt tala om för min chilenska ängel att jag älskade honom innan jag satt på ett direktflyg till Punta Arenas. Jag landade på patagonisk mark ett helt dygn tidigare än jag skulle gjort enligt min icke ombokningsbara helvetesbiljett. Min resa till Chile började bra. Väldigt bra. Vad jag inte visste var att detta bara var en försmak.

Trivsam båt och besättning

I Punta Arenas träffade jag mina reskamrater för den kommande veckan. Vi var elva svenskar och två norrmän. På morgonen måndagen den 7 januari gick vi ombord på M/N Forrest. En veckas kryssning väntade. Vi skulle möta de vilda djuren i Magellans sund och den orörda naturen i bergskedjan Cordillera Darwin på Eldslandet. Alve Henricson var vår färdledare. Han sa att om vi hade tur skulle vi kunna få se valar redan på kvällen första dagen. I vilket fall skulle vi söka upp dem nästa dag.

 

M/N Forrest visade sig vara en mycket trivsam båt. Alldeles lagom stor för upp till 20 passagerare. Hytterna var fräscha och fina även om utrymmena var små. Salongen där vi skulle serveras frukost, lunch och middag var bekväm och gav oss panoramautsikt över det passerande landskapet. Men det bästa med Forrest var besättningen. Vad är dessa chilenare för släkte?? Så vänliga, varma och så himla duktiga på sitt jobb! Ricardo som serverade oss påminde lite om hovmästaren i Lady och Lufsen på julafton. Det fanns två gummibåtar på akterdäck för våra dagliga utflykter. Det skulle bli en märklig upplevelse att leva ett bekvämt liv ute i den fullständiga vildmarken. Och jag var en av dem som tyckte att det skulle bli härligt att slippa mobiltäckning en hel vecka.

Båten M/N Forrest som tar max 20 passagerare.

En skälvning av förväntan

En person med min läggning räknar med att när det är meningen att man ska se valar, så gör man inte det för man har maximal otur. Men på eftermiddagen första dagen ombord, gick det som en susande viskning från bryggan och ner genom hela båten. Valar var siktade. Man kunde se deras blåsningar som små ångmoln vid horisonten långt innan man såg själva valarna. En lätt skälvning av förväntan kunde anas hos alla passagerarna. De flesta var mycket beresta och hade sett tjogtals med valar förr, men alla skyndade sig att klä på sig och göra i ordning kamerorna för att gå ut på fördäck. För mig skulle det bli allra första gången i livet jag fick se valar och det var med darrande händer jag krånglade på mig kängor och varma kläder.

 

Stora delar av södra Chiles skärgård är totalt öde. Under en veckas kryssning träffade vi inga andra människor. Vi var alltid de enda besökarna var vi än ankrade eller gick iland. Och naturen är häpnadsväckande vacker. Höga berg med många tvåtusenmeterstoppar stupar brant ner i långsträckta fjordar. Mäktiga glaciärer i lysande isblått makar sig neråt i dalarna och släpper ifrån sig sina ismassor i havet. Samtidigt finns här på sina ställen en frodig, ibland nästan djungelliknande grönska, med exotiska mossor, ormbunkar, blommor och knotiga träd.

 

I detta sagoland gjorde jag mina första bekantskaper med knölvalar. Vi befann oss i det marina naturreservatet Carlos III i Magellans sund. Här finns enorma mängder sardiner och därför kommer knölvalarna hit för att äta upp sig. Det regnade småspik. Januari är mitt i sommaren i Chile, men det här är så långt söderut att någon riktig värme inte är att räkna med. Jag visste vad som väntade så jag var påpälsad som en polarfarare och för övrigt kändes både väder och min egen bekvämlighet fullständigt irrelevant medan vi skådade valar. Vi stod och spanade från däck. Fotograferna i gruppen hade plockat fram monstruösa teleobjektiv. Själv var jag beväpnad med kikare. Först såg vi spruten på långt håll. Kaptenen hade ett enda fokus och det var att ge oss det vi kommit hit för, så han följde efter de valar vi siktade. När vi kommit närmare såg vi deras ryggar bölja upp ur det mörkgrå havet och ibland vände de majestätiskt och elegant upp sina gigantiska stjärtfenor i luften innan de försvann igen i djupet. Vi fortsatte till vattnen omkring ön Rupert och fick se mer av samma föreställning. Ön var klädd av urskog med döda träd intrasslade i varandra, övervuxna av lavar och mossor. Jag nästan väntade mig att en dinosaurie skulle kika fram bland stammarna. Men istället fann vi alldeles i strandkanten en valmamma och hennes unge som böljade sig omkring varandra i det grunda vattnet.

Knölval vid ön Rupert.

Livsglädje och vänskap

Det blev natt den 7 januari och morgon tisdagen den 8. Vi började med att ta oss in i ett mindre sund där vi gick i gummibåtarna. I den ena båten fanns fotograferna Reinhold, Torgny, Alve, Agneta, Alice och Brutus. Den kördes av besättningsmannen Hector. I den andra båten åkte jag, Anita, Anne-Marie, Ute, Cato, Filip och Anders. Vi hade med oss guiden Eduardo och förare var Nicolo. Fortfarande kunde ingen av oss föreställa sig vad som väntade denna dag.

 

Till att börja med såg vi ungefär samma sak som dagen innan, fast nu när vi satt i gummibåtar ur ett nytt perspektiv nära vattenytan. Det verkade finnas fem eller sex valar runtomkring oss. Vädret växlade hela tiden. Det regnade och blåste, det var lugnt, solen sken, det regnade samtidigt som solen sken. Men vi var omgivna av höga berg i alla väderstreck, så inga höga vågor kunde byggas upp.

 

Nicolo kör vår gummibåt med säker hand. Han är tystlåten och kan ingen engelska, men är väldigt med på noterna när han märker att något intresserade oss. Han följer efter valarna hit och dit och nu börjar vi komma riktigt, riktigt nära. Deras ryggar blir mer imponerande ju närmare vi kommer och det är en hisnande känsla att kunna titta rakt in i deras blåshål. Jag tappar flera gånger andan när de långsamt och pampigt svänger upp sina praktfulla stjärtfenor mitt framför ögonen på oss. Några gånger stänger Nicolo av motorn. Det enda som då hörs är några sjölejons rytande, lite kluck från vattnet, pingviners rop och valarna blås.

 

En av valarna beter sig inte som de andra. Det vanliga mönstret när vi ser dem är att de blåser, simmar majestätiskt rakt fram så ryggen gör en båge upp över vattenytan och om bågen är hög kommer stjärtfenan efter. Så gör inte den här. Den åmar sig och kråmar sig, simmar upp och ner, snor runt och skiter fullständigt i att vara värdig och elegant. Dessutom tillåter den att vi kommer hur nära som helst. Faktiskt är det så att den kommer fram till oss. Vi närmar oss varandra. Den är så nära så när den blåser luktar det illa. Först fattar jag inte att det är valen som har dålig andedräkt.

- Det var inte jag, påpekar Eduardo för säkerhets skull.

Han berättar att det är en unge, troligen en flicka, för det går att se när den visar upp magsidan. Jag tycker den är gigantisk, men den är bara 6-7 meter lång, alltså hälften så stor som en vuxen knölval. Den har inte fyllt ett år och diar troligen fortfarande sin mamma. När jag tror att den absolut inte kan komma närmare då gör den just det. Den är nu alldeles framför oss. Och så händer det. Den skopar iväg allt havsvatten den förmår lyfta med sin enorma bröstfena. Rakt in i gummibåten. Den duschar oss och den gör det med flit. Jag känner vattnet strömma över mig i en kaskad som skymmer sikten. Och så är den där igen. Den underbara förvåningen. Något makalöst har inträffat. Något fullständigt omöjligt. Alla vi överösta skriker och skrattar och tappar andan tillsammans. Men det är inte slut än. Efter en stund närmar vi oss varandra igen, valunge och människor. Ungen vänder sig upp och ner och simmar in under oss. Och jag gastar till de andra:

- Den är under båten, den är under båten!

 

Ute som sitter på styrbordssidan tittar rakt ner på den långrandiga vita magen och till sin hejdlösa förvåning ser hon att magen närmar sig vattenytan. Och så kommer det en knuff. Alve borta i fotografbåten ser tydligt hur vi gungar till. Knuffen är mild och vänskaplig, det är ingen tvekan om det. Vi blir inte rädda. Alla som någonsin haft lekande delfiner omkring sin båt vet hur det känns. Man märker när det är fråga om livsglädje och vänskap. Vi har blivit utvalda att vara en valunges lekkamrater och vi är helt omtumlade. Vi känner oss speciella, omhuldade, uppbjudna till dans och välkomnade. Vi är saliga.

Foto Reinhold Skoglund. Valungen duschar oss och den gör det med flit.

Unika foton

Här uppstår nu en stor skillnad mellan kott-tävlingen och valduschen. Jag har ingen som helst dokumentation som visar att jag verkligen kom tvåa i kott-tävlingen. Jag kan minnas fel eller jag kan ha ljugit ihop hela grejen. Jag kan aldrig bevisa att det jag säger är sant. Men valungens lek med oss är sann. I den andra båten sitter våra medresenärer fotograferna. En av dem är den eminente Reinhold Skoglund. Han fångar valduschen sekund för sekund, på det att ingen må betvivla att denna osannolika tilldragelse verkligen har inträffat. Ute Eitel som är med i den duschade båten lyckas också få bilder på vår lekkamrat när hon visar upp magen.

 

Så förlöpte alltså den första och andra dagen av vår sällsamma resa. Det som sedan hände ska jag inte räkna upp. Jag vill bara att du som läser det här ska förstå vilken katedralisk känsla det är att längst inne i en djup fjord vara omgiven av tvärbranta stup och en turkosskimrande glaciär som med ekande dunder och brak släpper ismassor i havet. Jag vill också att du ska veta att det är vördnadsbjudande att ha kondorer seglande ovanför huvudet medan man vandrar omkring på en strand bland sömniga sjöelefanter. Och så kan jag berätta att det är ett nöje av det märkvärdigare slaget att få sig en whisky med glaciäris medan Cato Elnaes berättar norska rövarhistorier och skrattar så rutorna skallrar på Forrest.

Självklart, om man ska surfa på en lyckovåg en hel vecka kräver det att man inte har mobiltäckning och kan bortse från all världens illvilja, olyckor och elände. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag höra om krig i Mali, gisslandrama i Algeriet och en seriekrock med 100 bilar i Skåne. Jag tänkte också på att det generösa och vänliga Chile jag besökt var en militärdiktatur till ganska nyligen. Och på jobbet var det inte precis klackarna i taket. Men det konstiga var att jag klarade ganska bra att inte låta mig beröras av eländet. Den isande vinden bet liksom inte. Jag trälade på, medan jag i mitt sinne var kvar bland vännerna på Forrest och de orädda djuren i Magellans sund. Jag hörde Catos hejdlösa garv inom mig och såg pingviners glada hopp i havsvikarna för min inre syn.

Några av deltagarna som var med på kryssningen till Eldslandet 2013.

På gruppboendet

Så länge jag lever ska jag minnas glaciärerna i Cordillera Darwin och valarna i Magellans sund. När jag är 95 ska jag sitta på mitt gruppboende och vänta på att någon ska hälsa på mig, så jag kan få berätta. När mitt barnbarnsbarn kommer förväxlar jag henne med min dotter. Jag berättar att jag kommit tvåa i kott-tävlingen och att en dag vid Isla Carlos III var en valflicka på lekhumör. Hon duschade mig och mina vänner och puffade på vår gummibåt så att våra hjärtan slog en volt av glädje.

- Ja gammelmormor, säger min dotterdotterdotter milt överseende, va kul att du har varit med om allt det där. Hände det i natt eller?

 

När jag dör vet jag att ibland sker underbara ting.

Charlotta Sjöstedt

 

 

© Alla bilder på den här sidan är fotograferade av Alve Henricson med undantag för bildserien med valungen.

 

 

 

Telefon: +46 708 727 838    E-post: alve@henricson.eu

alve@henricson.eu